Goddag.
Härmed anmäler sig en bitter och utmattad men hyfsat välorganiserad småbarnsmamma till tjänsten som gästbloggare.
(välorganiserad som i – ja vi kanske har intorkat dreggel på golvet, men strumporna ligger iallafall i färg och storleksordning i garderoben).
Med hänvisning till D’s inbjudan postar jag härmed min blogghandling.
Bästa bloggläsare. Föräldraledig och förpestad med småbarnssjuka som jag är så har jag inte pratat med vuxna på flera dagar. Så jag får väl dela med mig av de få konversationer jag har haft istället.

Idag låg jag 2-åringens säng och såg i smyg på när hon lekte (att låtsas sova är det bästa knepet för att få vara ifred om man har feber och är hemma med en liten som bara vill hänga i byxbenet).
Hon satte sig i bara blöjan på sin röda stora leksakbil, fällde upp ett litet rött paraply över huvudet, och trampade iväg i sakta gemak.

“Åka till jobbet. Hejdå.”

Hon stannar en bit bort och fyller på någonting i den lilla bensintanken som praktiskt nog sitter bakom hatsighetsmätaren (eller kan det vara en liten karamell-gömma möjligtvis? vem hade inte velat ha en sån lättillgänglig i bilen).
När hon har tankat klart trampar hon iväg och försvinner runt hörnan fortare än någonsin. I kröken hör jag henne mumla:

“Måste handla godis. Åka fort!”

Jag är så glad att jag har lyckats förmedla något av det viktigaste här i livet, gett henne en stadig grund att stå på, med bra värderingar och principer.
Jobba måste man, men när det vankas godis, då rappar man på!

Alla är barn i början heter det, men alla borde vara barn alltid.
En stor del av de resterande konversationerna under dagen utfördes i samspel med en 2-månaders bebis, och de samtalen känner jag inte riktigt för att citera så jag tror det får räcka så.
Det var en ära att få gästspela här.
Högaktligen
/S

Chop chop.